Varför jag skriver och hur jag hittar jag tiden

Kl. 10:55 och 1:a advent 2012.

Jag, hemma på 6:e våningen
Fotograf: Alexandra Lellky

Jag fick senast igår frågan varför jag lägger så mycket av min tid på att skriva, blogga och facebooka och hur hinner jag.

Det var en bra fråga för jag fick tänka efter. Så länge jag kan minnas har jag skrivit. Skrivit upp kloka meningar jag hittat på lappar, ritat ringar eller satt x med penna i tidningar, klottrat i böcker och skrivit dagbok sedan tonåren. Svaret på frågan kan vara att jag gör det jag tycker om att göra och då blir det så lätt och tiden bara kommer till mig och finns till allt skrivandet.

Just nu arbetar jag med mitt bokmanus som har arbetsnamnet "Vi la cancern på hyllan och köpte en BMW" (vilket vi gjorde också) och då hittade jag det här ... var så god, ett smakprov ur boken:

Ur boken "Vi la cancern på hyllan och köpte en BMW"

Jag har skrivit dagbok sedan tonåren och fortsatt med det under mitt vuxna liv.
Ibland har jag skrivit av glädje men många gånger har jag tagit fram den när jag känt mig eländig. Den har fungerat som min enda vän. Den enda jag vågat vara hundra procent ärlig mot. Jag har vågat uttrycka min oro, ångest och brist på tillit till mig själv och mitt agerande i vardagen.

I dagboken har jag också skrivit in alla de planer som jag har haft genom åren såväl privata som för arbetslivet.
Med tiden har jag kunnat vända tillbaka och läsa det jag skrivit för att kunna tro på mig själv igen och för att orka gå vidare. Otaliga är de gånger jag bläddrat i mina dagböcker och tittat tillbaka på åren som gått.

Mitt liv har precis som för många andra kantats av såväl mot som -medgångar.
Utöver min dagbok skaffade jag mig en svart anteckningsbok som kom att fylla två syften. Den ena för att akut skriva av mig min ångest de timmar vi kom att tillbringa i olika väntrum och för att för att kunna hålla koll på våra ”möten” med läkare, onkologen, sjukgymnaster och apotek.
Pirjo var en av de sjuksköterskor som hade ansvar för Björns behandling hemma hos oss. En dag när hon kom hem till oss satt jag på mitt rum och skrev i min dagbok. Den dagen satt hon och pratade med mig en extra lång stund.

De flesta på SAH (sjukhus ansluten hemsjukvård) visste att jag ofta satt och skrev.
”Varför skriver du inte en bok om allt det här” sa hon.
Jag tittade frågande på henne.
”Vi på SAH pratar ofta om er. Ni har ett så öppet och annorlunda sätt att ta hand om er vardag. Ja, när allt är över så klart”, sa Pirjo.

Det var kanske då den första tanken föddes på den här boken.
Jag berättade om mitt och Pirjos samtal för Björn och när vi pratade om det igen några månader senare uppmanade han mig att också göra det.
Sedan dess har tankarna funnits i mitt ”bakhuvud” men det har känts övermäktigt.

En bok?
Och varför skulle jag?
Kan jag skriva?
Hur skulle det gå till och vem skulle vilja läsa den?

2009 började jag blogga, under namnet giraffa, på initiativ av Alexandra, min dotter. Det blev för mig ett enkelt verktyg för att komma igång och börja skriva om tiden med Björn. Kanske kunde det bli underlag till en bok.
Nu är det mer än 10 år sedan Björn dog, och nu känner jag mogen att ta itu med min bok.
Det som hittills hindrat mig att skriva om det är att det är tungt att riva upp gammalt samt att det här är en personlig berättelse och att det är ett stort steg att utelämna mig själv och min familj.
Tanken har sakta växt fram och nu vill jag dela med mig och berätta om mina
erfarenheter. Nu när jag tagit det beslutet känns det som att jag måste få dela med mig.

Ur bokmanuset har idén med cancerkompisar fötts. Men utan Alexandras envishet och alla frågor som "varför gör du det här" osv hade det här inte varit möjligt. Varför? Svaret hittar du på cancerkompisar.se

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer